Har både pluggat och jobbat idag, håller på att lära oss om derivata nu. Avancerade grejer, vi skrattade igenom oss större delen av lektionen, vad vi skrattade åt, hmm, ja det är frågan.

Tänkte berätta lite om min skadeglädje. Jag har alltid varit extremt skadeglad, men jag kan nog styra det lite bättre nu. Har alltid varit den som skrattat när någon ramlat, slagit sig om det på något sett har kunnat se kul ut. Var lite jobbigt när jag var yngre, började asgarva när en kompis och jag gungade och en bult från fästet ramlade ner i huvudet på henne. När man var i den åldern så kunde jag inte låta bli att börja skratta och hon hade ju ont och tog illa vid sig. Inte så lätt att förklara. När jag blev äldre kunde jag iaf mellan skratten förklara att jag inte rådde för det.

David tyckte jag var jättekonstig när man till exempel satt och såg på vänner eller någon humorserie. Jag skrattade aldrig åt skämten, men så fort någon ramlade skrattade jag till. Jag har blivit bättre, jag skrattar mer åt skämt, men tycker fortfarande det är roligast när någon slår sig.

En halvsanning är lika illa som en lögn.